Varför vi världsskolar

Eller varför vi designar våra barns utbildning själva, men det hade blivit en längre rubrik :)

Av alla frågor och kommentarer vi får, är det nästan bara andra hemskolande familjer som ställer denna fråga: ”Varför hemskolar ni?”

För oss tog det många år – inkluderat oerhört mycket funderingar, många samtal och att både pröva på olika alternativ och att försöka hitta ytterligare alternativ – att komma fram till vårt val. Vi kan inte förvänta oss att någon annan bara genom att prata med oss om det en gång eller läsa denna text kan snabbspola allt och förstå vårt val helt och hållet, men vi vill i alla fall väcka reflektion.

Vi är inte heller intresserade av att övertyga någon som inte vill eller orkar världskola/ hemskola/ designa sitt/sina barns utbildning att göra det. Om det dock sår ett litet frö hos någon som redan går i tankar att hitta ett alternativ till något som eventuellt inte känns bra i magen, om man exempelvis är orolig för hur ens barns psykiska hälsa kommer att utveckla sig i grundskolan, så är vi glada över att kunna påverka.

Eftersom det här valet är ett aktivt val, som innebär att välja bort en stark norm, som vi blir indoktrinerade att välja för våra barn, så ställs valet också emot denna norm när andra undrar. Om vi vill att några som lever i normen, men som eventuellt är intresserade av att hitta ett alternativ, ska förstå varför det här kan vara ett bra alternativ, så får det bli så även i denna text. Med andra ord kommer denna text att innehålla jämförelser med grundskolan.

För många är att skicka sina barn till grundskolan inte ens ett aktivt val utan något man bara gör (och är tvungen att göra, om man inte flyttar utomlands). Men vi har full respekt för de som verkligen övervägt noga och ändå kommit fram till att deras barns grundskola verkligen är det bästa för ens egets barn mående och utveckling, alternativt det bästa valet utifrån omständigheter. I Sverige får det såklart vägas mot hur man tror att en flytt kan påverka barnet/barnen, vilket givetvis är olika beroende på vilka relationer familjen har i närheten och hur rotade barnen hunnit bli.

Det började med vad jag ville undvika (jag hade yrkesjobbat som klasslärare och mentor i Sveriges grundskola och fått se saker från insidan, men det blir för mycket att gå in på här).

Men efter att vi väl hade börjat hemskola ändrades våra perspektiv. Numer handlar det om:

1.      Vi vill att våra barns barndom ska utspela sig på flera platser, men inte mer i för- och grundskola än med familjen och vänner de valt själva
Åren började gå fort efter att jag fött vårt andra barn och galet fort efter tredje
Vi vill inte vara ifrån barnen åtta timmar av ca 14 vakna om dagen, fem dagar av sju i veckan, 40 veckor av 52 om året.
   Och då räknar jag inte ens in att barn utöver skola och fritids kanske har aktiviteter vissa kvällar, eller alla helger som försvinner till kalas och dylikt, och att timmarna man får med dem till vardags endast är “resttimmarna” (morgonstressen samt på seneftermiddagen och kvällen när många både föräldrar och barn är som tröttast).
   Vi vill bara inte det, och vi tror inte att det vore bra för våra barn heller (mer om det nedan).
   Det är klart att vi låter barnen pröva sina vingar utan oss, men vi anpassar oss efter deras takt i stället för att de ska anpassa sin takt efter något som inte alls känns naturligt.
   Våra barn behöver inte vara ifrån oss mer än vad de är med oss.

2.      Barn behöver flera vuxna, men med välmående föräldrar behöver de inte mer tid med andra vuxna än med oss
Skolans uppdrag är i första hand att fostra, i andra hand att stötta barn i deras lärande. Och lärarnas fostran handlar inte främst om vad det låter som på svenska; det lite gammaldags ordet uppfostra. Engelskans ord passar egentligen bättre in på vad det är lärare i praktiken i första hand gör, särskilt i de lägre åldrarna: parenting. 

Det är absolut inget fel med att lärare gör detta. För att kunna stötta barn i deras egna aktiva lärande och som grupp krävs något typ av ledarskap, och för att kunna bli någons ledare/mentor behövs en relation. Relationen är grunden till allt.

När jag yrkesjobbade som lärare hade jag ett dussin olika roller. Skådespelerska på barnteater under gruppgenomgångar & scensättare inför, en hjälpreda i diverse utredningar, kurator till många föräldrar, administrator & min egen sekreterare och en av skolans alla små vaktmästare&it-supportrar&städare var några av dem. Just det, spådam också, inte att spå barnens framtid utan att kunna spå vad var och en av alla ”mina ungar” skulle göra de närmsta 10 sekunderna, för att förhindra diverse scenarier.

Den främsta av mina roller var dock att vara extramamma. Och extra är en sanning med modifikation, då jag träffade många av mina elever mer än deras föräldrar gjorde, och dessutom i deras huvudsakliga sammanhang, sammanhanget familjerna var tvugna att bygga sina liv runt. Alla mina mentorselever träffade mig mer än någon annan vuxen. För de som bodde varannan vecka blev skillnaden ännu större.
   Och jag blev inte en extramamma för att jag skulle ha varit oproffesionell på något sätt, utan för att allt det som gjorde mig till en extramamma var sådant som ingick i mitt uppdrag.
   Att vara en stöttare i lärande var nog mitt sjunde största uppdrag (och då lärde de sig ändå mycket under de år de tillbringade med mig). Ändå heter rollen missvisande nog lärare.

Jag förstår verkligen att föräldrar vill dela på att ta hand om sina barn med flera vuxna om dagarna. Vi skulle också behöva vara fler, för trots stor gemenskap här på ön bor vi inte i något kollektiv. Det är egentligen ett för tufft jobb för en eller två vuxna. Det tycker jag varje dag ungefär runt middagstid (vilket verkar vara gemensamt för de flesta föräldrar oavsett vilken skolform de väljer). Familjer har, som flera av mina inlägg handlar om, ingen by längre.

Vi tyckte bara inte att det var rimligt att lämna över våra barn till en institution som inte är valfri, till vuxna som skulle ha enorm inverkan på våra barn utan att vi gett dem vårt förtroende först, fler vakna timmar om dygnet än barnen skulle få med oss, och där föräldrars inblick och möjlighet till något som helst inflytande blir mindre och mindre (trots de fina orden om samarbete mellan hem och skola). Vi kände att vi var på väg att bli berövade på vårt föräldraskap. Och det är vad hemskolning handlar om, inte att leka grundskollärare, utan det är en förlängning av föräldraskapet.

Varför skulle vi, våra barns föräldrar, överlåta vårt ansvar till någon annan, som vi dessutom varken känner eller har valt själva?
   Visst, barn kan med tiden behöva fler vuxna förebilder än sina föräldrar. Men det behöver inte vara i den omfattningen, det vill säga att de ser dessa eventuella förebilder mer än oss under sin uppväxt. Förutom att de ser vänners föräldrar flera gånger i veckan och vuxna släktingar flera gånger om året så går vårt skolbarn på aktiviteter. Vi känner inte dessa vuxna heller men barnen och vi föräldrar kan själva välja aktiviteterna och därmed också ledare. Vi föräldrar tittar inte på varenda träning men vi kan titta lite då och då eller i början/slutet av passet (lite olika beroende på vad det är), prata med tränarna på ett annat sätt än vad lärare (helt förståeligt) hinner prata med en och vi kan byta om något inte skulle kännas bra (och visst, man kan byta skola, men det är en betydligt större grej).

Hur proffessionel neutral en lärare än är i sin yrkesroll, så kommer hens värderingar på ett eller annat sätt med. Nyheter och vad som sker ute i världen framförs på det ena eller andra sättet och vinklas i någon liten mån, för lärare är inga robotar. Det vore bara läskigt. Lärare får ofta svara på svåra etiska frågor i samband med olika händelser, allt ifrån något som skett på rasten till stora världshändelser. De stora samtalen, som förr i första hand skett inom familj, släkt eller vänners familjer, sker i dag först och främst i skolan. Många lärare gör ett jättebra jobb med detta, men var det därför du vred ut och in på din kropp och födde barn? För att ge det till någon annan? Lärarna får ett enormt försprång framför dig som förälder, trots alla fler år du känt ditt barn. Därför är det snarare från skolan än hemifrån som barnen kommer att få med sig sina värderingar i livet.

Jag och Vilhelm (och jag vet flera) skulle dock vara öppna för ett mellanting. En plats man kan välja om barnen ska vara på och i så fall hur många timmar och dagar, kanske fyra fem timmar om dagen tre fyra dagar i veckan, som man, än så länge, kan välja på förskola. Jag förstår att grundskolan kan få svårt att planera undervisningen då, men om föräldrarna ansvarade för den biten? Kanske grundskolan skulle kunna ta efter förskolan lite mer, i stället för tvärtom och obligatorisk förskola från tre års ålder.

3.      Vårt skolbarn får socialiseras på ett bättre sätt genom vår världsskolning än i grundskola

Eftersom det vanligaste missförståndet som finns om hemskolning handlar om detta, så spar vi att skriva om det här till vår text om vanliga frågor/kommentarer.

4.      Vårt skolbarn kan få rätt sorts utmaningar och lära sig/ utvecklas mer genom världsskolning än i grundskola

Ett hemskolande barn kan ofta få sitt skolarbete klart på ett par timmar. I skolan krävs det ungefär fem timmar just eftersom de är så många och mycket tid därför behöver gå till annat än undervisningen.
   Resten av tiden kan vår dotter få ägna sig åt sina kreativa sysslor samt lära genom lek med vänner och göra upptäckter utomhus. Hennes kreativitet hade inte fått i närheten av samma utrymme om hon hade gått i en grundskola om dagarna, inte heller leken (efter 20-30 minuters rast har man ju precis kommit igång ordentligt, och även fritids har blivit väldigt strukturerat).

Vår dotter ligger några år före sin årskurs i vissa saker (på samma nivå med annat, sådant som vi lägger mindre tid på). Lärare i Sverige i dag hinner ofta inte ge de som behöver extra utmaningar det. De har även barn med diagnoser och dubbeldiagnoser, barn som ligger efter i sitt läs- och skrivlärande, barn som har svenska som andraspråk samt barn som har det jobbigt hemma. Alla de barnen behöver mycket mer av klassläraren, nästan varenda lektion, än det är fysiskt möjligt för henne/honom att ge med så många elever samtidigt (även om det finns en specialpedagog på skolan som barnen träffar då och då). Många lärare gör såklart sitt bästa för att få all tatt funka och rulla, och visst skulle de göra vad de kan för att ge vår dotter utmaningar, men med det fullkomligt omöjliga uppdrag dessa fantastiska lärare har skulle det inte ligga högt upp på prioriteringslistan. Och ja, visst kan vår äldsta dotter utvecklas själv genom att hjälpa andra, men det får hon redan, på ett bättre sätt, med sina syskon. Om skolan på allvar hade haft det perspektivet så skulle de ha åldersblandade klasser (även om de kan skilja flera år mognadsmässigt mellan barn födda samma kalenderår). I praktiken, i och med skolans underbemanning, så skulle hon många lektioner mest få sitta av tid.

Samtidigt skulle vi inte vilja flytta upp henne flera årskurser, då hon “barnmässigt”, tack och lov, ligger “efter”, det vill säga där vi känner att hon borde ligga. Hon leker jättebra med både jämnåriga vänner, äldre vänner och yngre syskon, men hon vet inte än vad som är “coolt”. Hon är ett barn, helt enkelt, och får vara det den tid vi tror att det är menat att hon ska få vara det. Hon är bara åtta år. Hon har aldrig sett någon tiktok-video. Och ja, jag vet att svenska grundskolan har mobilförbud i dag och att det finns liknande regler här på Åland, men förbudet/reglerna går emot hur skolan i sig numer är uppbyggd, och med hårda förbud kring något som är en så stor del i vardagen för alla runtomkring kommer eleverna förstås runt det så fort de får tillfälle. Det är inte helt ovanligt att nioåringar har smartphones och varje vecka ser vi hur tolvåringarna hänger i centrum och stirrar ner i sina mobiler så fort skoldagen är slut (om de inte tittar upp när någon 14-åring går förbi och säger “titta där är han, jag följer honom på tiktok”). Vi kommer att göra allt i vår makt för att undvika det skärmberoende dessa stackars barn redan hamnat i, lika mycket som vi kommer att undvika andra droger och allt som skadar människors hjärnor och kroppar.
   Så ja, om det finns något undvikande kvar i vår “filosofi” så är det det, och vi har forskningen på vår sida.

Vi hemskolande familjer är väldigt olika varandra. Således även barnen. Det uppstår inte samma press att ha ”vad alla andra har”. Jag har i alla fall aldrig stött på det, inte bland de äldre barnen heller. Jag förstår verkligen föräldrar med barn i grundskola. De står utanför sina barns vardagssammanhang, och har nästan ingen möjlighet att påverka vad som sker där. Inte konstigt om man ger efter och konsumerar blinkande skor eller en mobiltelefon för att ens barn ska ”passa in”. Jag tycker att det är jättestarkt och bra av föräldrar som gör en pakt om att inget barn ska få en mobiltelefon förrän hen är 16 år eller dylikt.
   Förr sa man att man måste hänga med i utvecklingen. Jag pratade själv gott om exempelvis alla pedagogiska spel. Men nu är utvecklingen på väg åt ett allt mer farligt håll. Vi vill se en annan utveckling och arbetar med det genom vår egen livsstil, vilket vi föräldrar också mår bättre av. Och jag skiter fullständigt i om det kommer att göra mina barn “konstiga”, så länge de är friska.
   Vi kan inte kontrollera allt, men om man låter en instution uppfostra ens barn tappar man så mycket mer kontroll över vad ens barn får tillgång till, även om skolan inför ett förbud.

5.      Med världsskolning/hemskolning matchar lärandet livet mer

Vi behöver inte lägga upp våra liv efter institutionernas scheman. Vi gör schemat. Det är barnens och våra liv, inte förskolans eller grundskolans.
   Och det är lättare för oss som familj, tillsammans med andra hemskolande familjer eller bara med vår egen familj, att få till det autentiska lärandet. Skolor kan och får inte åka på utflykter hur som helst. Visst gör skolor utflykter också, men inte lika mycket som vi kan. För dem kräver det mycket mer planering. Papper ska fyllas i. Flera vuxna från skolan eller föräldrar behöver följa med. En lärare kan inte bara ta med sig de 30 ungarna till stranden, eftersom det kan vara livsfarligt. För oss är det mycket lättare att lära barnen om havet på/nära havet, att göra museibesök och så vidare. Vi kan dessutom åka tåg genom Europa till flera av de historiska platser vi lär oss om.  Vi är inte lika begränsade till skolbyggnaden.

Detta är våra huvudsakliga anledningar.

Jag kan inte säga än vad som kommer att vara bäst för något av våra barn när de är större. Vi gör vad som känns rätt nu. Barn är olika och olika skolformer kan passa olika barn och familjer. Den dag våra barn vill börja i en mer traditionell skolform, oavsett om det sker nästa läsår, när de blir tonåringar  eller kanske inte förrän det är dags för gymnasiet, så kommer vi välkomna den förändringen.

Tänk de utvecklingsländer där många barn inte får gå i skola, och där föräldrarna inte heller har tillgång till vad de skulle behöva (som böcker, en dator, mat…) för att kunna hemskola. Jag är tacksam för att jag bor i ett land som Finland, där det finns alternativ. Det är just det. Det ska, som i de flesta europeiska länder, vara ett alternativ som går att välja, inte ett tvång som i Sverige.