Frågor vi alltid får / uttalanden utan insikt

”Har hon fått någon kompis?” / “Skicka henne till skolan vettja så får hon kompisar!” / “Hemskolade barn utvecklar inte social kompetens”

Nu råkar det finnas omkring 120 hemskolande barn på Åland (och många fler är det om man även räknar in alla i våra minstingars ålder, dvs. alla 3-5-åringar som inte går på daghem, som det heter här). Vi hinner inte ens umgås med alla som vi vill, och då avsätter vi ändå väldigt mycket tid för umgänge.

Vårt skolbarn är med sina vänner och andra barn, runt sex dagar i veckan, precis alla dagar som vi inte bestämt oss för en familjedag eller att vi behöver en lugn dag (som vi börjar bli bättre på att prioritera). Barnen leker och samarbetar i fri lek, organiserad lek och läroaktiviteter. Och leken behöver inte avbrytas för att en klocka ringer efter 20 eller 30 minuter, när vissa precis kommit igång. Den pågår i timmar och timmar. Och det hinner de eftersom det individuella skolarbetet kan avverkas på morgonen på ett par timmar, när man inte sitter i ett öppet kontorslandskap med 29 andra på en hård stol. Då även fritids börjat bli mer och mer uppstyrt skulle jag nog tro att hon leker med andra barn mer än ett barn som går i grundskola genomsnittligt gör.
   Hon har en hel klass (i svensk storlek) av kompisar, som hon faktiskt umgås med (några av dem mer förstås), men hon placeras inte i en klass bestående enbart av barn födda samma kalenderår och boendes i samma bostadsområde. Hon leker med barn i olika åldrar (Vygotskij, draghjälp osv.), av olika kön och med olika bakgrund, växelvis en och en och i mindre grupper i olika konstellationer och emellanåt är de tio-tjugo barn som leker alla tillsammans.

Och hon blomstrar.

Hon går dessutom på fyra aktiviteter i veckan efter skoltid. Eftersom hon ändå får så mycket tid med sin familj nära kan vi låta henne gå på fler aktiviteter än vad många föräldrar med barn i grundskola känner att de kan göra om de ska hinna vara något med sina barn alls.

Tränarna i hennes bollsportsträning har anordnat sociala träffar för laget för att få tjejerna från de olika skolorna att våga prata med varandra och inte bara med de som går i samma klass (och med vår dotter eftersom hon pratar med dem). Vår dotter däremot har tränarna “berömt” till mig, för att hon vågar ta för sig och är en så sjysst lagkamrat (obs. jag menar inte att jag tror att hon är mer socialt kompetent än alla andra i laget av den anledningen, bara att hemskolning knappast skulle ha motsatt verkan).

Barn som vid sex års ålder kastas in i en ny miljö utan sina föräldrar och förväntas vara där åtta timmar om dagen kommer att behöva söka trygghet där. På något sätt behöver de säkra sin plats i den nya familjen.
   Alla grupper behöver sina ledare och i åldersblandade grupper blir ofta de äldre naturliga ledare (efter de vuxna naturligtvis, om de vuxna är ledare i praktiken och inte bara på papper). De lite äldre barnen brukar inte behöva hävda sig så mycket utan kan under trygga förutsättningar många gånger leda de yngre hyfsat bra.  
   En jättestor grupp där alla är födda samma år är inte något naturligt, och i sådan grupp blir inte heller det här med ledarskap något lika lättnavigerat, utan tvärtom måste man hävda sig, och det med de verktyg man har som sexåring. Verktygen är inte så mycket vad de har fått höra andra vuxna säga till dem, som vad de har sett/hört vuxna eller äldre syskon säga/göra, eller tidigare förskolepedagoger, kanske i de stunder de mått som sämst.
   När många jämnåriga barn dessutom förväntas göra samma saker som varandra och prestera stora delar av dagarna så börjar barnen oundvikligt – hur mycket lärare än jobbar emot det och pratar om att alla är olika – jämföra sig mycket med varandra. Vissa sporras säkert av det rent kunskapsmässigt, men jag tror att vårt kreativa skolbarn hade hämmats av det. Och dessa jämförelser följer med utanför klassrummet. I en heterogen grupp blir det en större grej när någon sticker ut med något, vad det än må vara. I viss mån jämför vi oss alla, men det finns olika grader av det.
   Heterogena grupper i ett segregerat land får dessutom andra negativa konsekvenser. Att varje vecka umgås med väldigt olika barn märker vi har skapat större öppenhet för olikheter.
   Genom vägen vi väljer just nu får vårt barn i skolålder behålla och vidareutveckla sitt sociala jag mer än hon hade fått chans att göra i de flesta grundskolor.

Det här alterntativet känns som det överlägset bästa för vårt skolbarns sociala kompetens (även om jag börjar bli rätt trött på det begreppet applicerat på barn) och det är faktiskt en av de största anledningarna till att vi ”hem”skolar.

Jag tror att barn kan utvecklas socialt i en vanlig grundskola också. Men att det tro att det är just i en förskola/grundskola som barn kan utvecklas socialt... Jag undrar alltid om de vuxna som påstår det inte hade några grannkompisar som barn eller gick på någon aktivitet alls? För mig är det vännerna på gården och kusinerna som var de riktiga vännerna, fram tills tonåren då mycket ändrades i mitt liv. Att inte alla har syskon, kusiner, sysslingar och bryllingar kan jag förstå. Men vad gjorde de på fritiden, lekte de bara med kompisarna från skolan? Eller handlar det om att många av oss inte umgås lika mycket med grannar längre, så att det blivit så för deras egna barn?

Vad anträffar våra två mindre barn, som varit fyra och två år vårt första år här på Åland och nu nyligen blivit fem och tre, så leker de med hemskolande barns småsyskon men också dagligen väldigt bra med varandra. Vår minsting är ”tidig” med mycket, till stor del tack vare att hon fått så mycket tid med sina storasyskon, och det är magiskt att se och höra hur de två pratar med varandra i lekarna, föreslår idéer och kommer på lösningar tillsammans. Även när deras storasyster är med och leder, leker och hjälper är obeskrivligt fint att se.

”Okej, jag antar att du kan hemskola, du är ju lärare, men...” / “Föräldrar har inte lärares kompetens” / ”Tror hemskolande föräldrar att de är lärare?”

De som allra bäst kan svara på denna fråga är kanske vi som både är utbildade erfarna lärare och hemskolande föräldrar.

Först måste jag skriva att barns utbildning är föräldrars ansvar. Kolla upp det. Det är ditt ansvar som förälder att se till att ditt barn får en bra utbildning. Om ditt barns skola inte levererar (vilket de flesta skolor inte har resurser nog att göra, trots lärares eventuella kompetenser), så kan du egentligen inte skylla att ditt barn fick en dålig utbildning på skolan. Du kan bli arg och bråka med skolan, men ansvaret ligger på dig. Samtidigt är din insyn i skolan minimal och dina möjligheter att påverka något där är nästan likamed noll i dag, och du vill nog inte låta ditt barn byta skola många gånger.

Hemskolande föräldrar tror inte att de är lärare. De tar kontroll över sitt barns utbildning och ser till att deras barn tillägnar sig allt i läroplanen, och ofta mer därtill, genom en annan skolform. De erbjuder sina barn olika tillvägagångssätt och ofta olika vuxna förebilder. Visst stöttar de vanligen sina barn i lärandet, men de är ofta inte de enda vuxna som gör det, utan hemskolningen handlar snarare om att föräldrarna designar barnens utbildning på ett sätt som möjliggör för föräldrarna att kunna ta det ansvar de faktiskt har. I många länder med läroplikt gör sedan en utomstående lärare tillsyner och bedömer varje termin elevens kunskaper inom samtliga ämnen.

Jag har aldrig stött på en hemskolande förälder som tror att hen har en lärares kompetens.

Vi kan ju börja med att reda ut ett fortfarande ganska vanligt missförstånd kring vad en lärares kompetens är. Det är inte att sitta på mer sakkunskaper. Lärare är i allmänhet inte mer allmänbildade än andra människor. De behöver inte heller vara experter inom sitt ämne, även om de ofta kan mycket om det.
   Det lärare är bra på (om de är bra lärare) är att stötta människor med väldigt olika förutsättningar i deras egna aktiva lärande. Vi är, när vi går in i den rollen i alla fall, bra på att skapa relationer, leda och stötta, både individer och mindre och större grupper, till viss del eventuellt tack vare personliga egenskaper men också genom övning. Och för varje nytt barn man möter eller grupp man får i sitt yrke behöver man öva på nytt, eftersom alla är olika. Men genom erfarenhet och en utbildning innehållande mycket barnpsykologi vet vi rätt mycket om barn på generell nivå.

Föräldrar gör inte anspråk på ovan (och inte heller på allt annat som ingår i lärarjobbet, åtminstone sedan min examen, som att vara en entusiasmerande skådespelerska på barnteater, en gruppledare som får andra att vilja följa en på en plats där de kanske inte ens vill vara, en empatisk kurator till föräldrar med mycket mera, se blogginlägg sju).
   Däremot kan föräldrarna veta en hel del om sina egna barn, om de är med sina barn mycket OCH inte tror sig veta allt om dem för det utan faktiskt är lyhörda och lyssnar på sina barn på riktigt. Med erfarenhet lär man sig det mesta och hemskolande föräldrar får mycket träning i det, så med tiden brukar många lära sig vad som funkar och inte med sina barn.
   Det är väldigt olika saker att stötta sina egna barn i deras lärande och utveckling och många många elever samtidigt.

Föräldrar som ger sina barn en trygg anknytning brukar inte heller tro att de är barnpsykologer eller att de har deras kompetens. Återigen, helt olika saker.
   Och varken läraryrket eller psykologyrket är hotat för det. Hur många föräldrar som än prioriterar mer tid med sina barn och börjar hemskola, så kommer människor med specialkunskaper alltid att behövas. Daghem och skolor och personer med proffesionell erfarenhet att vända sig till behövs.

Visst, jag är utbildad lärare och hade mycket erfarenhet av att jobba med barn innan jag fick egna.
   Men jag hade nästan ingen erfarenhet av bebisar innan jag fick mitt första barn. Och en människa utvecklas aldrig så mycket under sin livstid som när hen är bebis. Jag har stöttat alla mina barn genom all denna enorma utveckling. För jag har (utöver allt jag läste på om och satte mig in i) haft en mycket nära relation med mina bebisar (vi satt ju ihop så det var oundvikligt), varit nyfiken på dem, varit uppmärksam även på ”små” saker och delat deras glädje över nya enorma färdigheter, som när de upptäckte att de hade armar de kunde styra, när de började sitta, krypa, stå, gå…).
   Varför skulle föräldrar inte kunna fortsätta stötta sina barn i deras utveckling bara för att de blir ett, tre eller sex år? Nej, alla föräldrar kan absolut inte det. Det finns föräldrar som borde ha varit tvungna att ta ett föräldrakörkort innan de fick lov att bli föräldrar. Men de som väljer att anpassa hela livet för att kunna hemskola sina barn hör ju (i de allra flesta fall) till de mer engagerade och intresserade föräldrarna.

Jag skulle vilja vända på konstaterandet att föräldrar inte har lärares kompetens.

Har en förskolelärare/ grundskolelärare – som samtidigt har hand om väldigt många andra barn än ditt, i ett system som inte ens funkar, som de blir utbrända i, och som de trots relationsbygget ändå måste vara professionella i och se som just ett jobb och inget annat samt som framför allt inte har känt ditt barn sedan födseln/fostertiden – verkligen förutsättningen att uppfostra ditt barn mer än vad du gör? För det är vad hen i första hand gör. Och hen tillbringar förmodligen mer tid med ditt barn, åtminstone kvantitativt mätt, än vad du gör.

Lärarutbildning eller annan akademisk bakgrund avgör inte om man kan vara hemmaförälder och hemskola sina egna barn eller inte, lika lite som det är det som avgör om man kan vara en förälder eller inte.
   Alla föräldrar som kan erbjuda sina barn en mer kärleksfull och trygg miljö än en grundskola kan, och som har motivationen och orken att hemskola (och vara beredda att själva anordna det sociala när barnen är mindre) kan hemskola. Och det ligger inget omdöme i det. Det handlar inte bara om vem man är som person och förälder utan också om omständigheter i ens liv. Det kan vara olika i olika säsonger. Om min ork av någon anledning skulle bli lite lägre än den är nu så är jag tacksam för att det finns alternativ.

Så, nej, genrellt tror inte hemskolande föräldrar att de skulle kunna klara en grundskolelärares jobb. Däremot har lärare, förskollärare och pedagoger i Sverige kommit att bli föräldrar.

Även min kompetens att hemskola mina barn har ifrågasatts, i alla fall på sikt.
   “Jag förstår att du kan hemskola nu, men du är ju inte högstadielärare, kommer du att kunna lära ut kemi i åttan?” var det en kompis som frågade.
   Nej, det kan jag inte. För det första lär jag inte ut, utan skapar möjligheter att lära in. För det andra kan jag i dag inte mycket i åttans kemi. Det lilla jag lyckades korvstoppa i mig och memorera till ett prov (och egentligen inte förstod någonting av på riktigt) när jag själv gick i åttan, det glömde jag veckan efter. Tio år senare lärde jag mig i ett annat sammanhang en del kemi, på helt andra sätt, och lite av det sitter kvar än i dag (som med mycket annat krävs repetition och underhåll). Men jag vill lära mig. Det är mycket i den åländksa läroplanen för högstadiet som jag gärna lär mig mer om. Så jag tänker att vi kan lära oss tillsammans. Och när jag är intresserad av något tenderar det att smitta av sig.
   För det tredje. Jag hade ju inte tänkt att jag skulle vara mina barns enda lärare. Till att börja med är Vilhelm väldigt intresserad av naturorienterade ämnen, och kan, utan att vara lärare, hemskola sina barn. Även i de familjer där det nästan bara är mamman som hemskolar så verkar det rätt vanligt att pappan steppar in mer i tonåren, särskilt med sönerna.
   Och så möter barn många vuxna inom hemskolningsvärlden. Barnens vänner har föräldrar med olika intressen. De kan delta i olika kurser. Det finns onlineprogram. Föräldrar kan tillsammans hyra en lärare och/eller lämplig lokal för något praktiskt svårt. Och så vidare.
   Om ett barn blir jättetrött på båda sina föräldrar en period (vilket inte måste infalla just under tonår), eller om man råkat hamna i ett dåligt mönster och båda föräldrarna också behöver paus, så behöver barnet inte nödvändigtvis hemskolas med sina föräldrar alls den perioden. Som sagt finns fler vuxna och tillvägagångssätt, utan att man behöver skicka sitt barn till en vanlig skola för det. Och på högstadiet ska elever oavsett (även om föräldern behöver ha insyn) övas i att handleda sig själva.

”Blir ni aldrig trötta på att vara med barnen?”

... har vi också blivit frågade, av icke hemskolande föräldrar.

Själv frågar vi ju inte: “Saknar ni aldrig era barn?”

Men okej. Jo, självklart blir vi trötta på allt som är jobbigt med att ta hand om barn. Det är ju vårt (främsta) jobb. Jobb brukar vara jobbiga. Vi har turen att det även är det mest meningsfulla vi vet och (ofta, inte alltid) roligt. Dessutom är det vårt liv, och vi förstår inte riktigt andras behov av att ifrågasätta det.

Alternativet hade varit att lämna ifrån mig mina egna barn till andra pedagoger och lärare och själv gå och ta hand om andras barn. Jag älskade att göra det, innan jag fick egna. Hade jag gjort det i dag hade det funnits noll energi när jag kommit hem till de jag själv gett liv till.
   Jag tror inte att man behöver jobba med barn för att känna så. Jag tror att det är ganska lika för andra med omsorgs-, vård- och relationsyrken, det vill säga kvinnodominerande yrken.

Att ta hand om barn tar nästan all ens energi, hur mycket kärlek (men otacksamhet, haha) man än får i gengäld. Varför ska man då – just den perioden i livet, som inte varar för evigt – lägga den dyrbara energin på att vara sitt trevligaste jag på en arbetsplats? En arbetsplats som man faktiskt i slutändan inte betyder lika mycket för. Även om det är på arbetsplatser vi får bekräftelse på det vi gör, och även om vi av omgivningen erkänns mer genom våra yrken (till och med anses vara det vi jobbar med) än genom vår föräldratjänst i samhället, så kommer de flesta på din arbetsplats inte att veta vem du är några år efter att du gått i pension.

Jag lägger hellre den energin på mina barn. Jag behövdes som lärare. Det var en stor förlust för dem att förlora mig, för jag var en väldigt bra lärare. Tyvärr förstörde dock branschen min och mina kollegors hälsa, och många jag pluggade till lärare med har gått vidare. Det finns dock andra lärarbrancher än grundskolor som även de skriker efter någon som mig. Men de här åren behöver mina barn mig ännu mer.

Jag och Vilhelm behöver också pauser. Vi är bara människor. Men så mycket paus som svenska staten tycker att föräldrar ska ta från sina barn behöver vi inte.

”Hur har ni tid att hemskola när ni yrkesjobbar/pluggar?”

Frågan är väl hur man hinner jobba så mycket när man har barn.

Det korta svaret är att vi turas om att yrkesjobba/plugga dagtid och att vi använder oss av hela veckan, så att vi kan passa på att få ett försprång i jobb/studier när barnen sover eller vissa timmar under helgen.  

Med flera sysselsättningar är det ett pussel att få ihop allt. Men det går för fler än för de som avstår barnomsorg och grundskolor i dag. Distansjobb/-studier underlättar såklart (men är inte enda möjligheten). Vi styr mycket över vår vardag själva. Vi behöver inte anpassa i stort sett hela barnens barndom efter grundskolors och förskolors scheman. Vi behöver inte stressa iväg på samma sätt på morgnarna. Det är vi som är verksamheten. Vi kan vara kreativa med hur vi lägger upp veckorna. Men ja, det kräver mycket mer arbete än att ha någonstans att skicka iväg sina barn till så att båda kan yrkesjobba/plugga samtidigt.

”Jag skulle gärna vara hemmaförälder/ hemskola mina barn, men jag/vi har inte råd”

Vi utmanar den tron. Med respekt för att det verkligen är så för vissa, så är det inte så för många som säger det.

Jag och Vilhelm har tillsammans mindre inkomst i månaden än ett vuxet samboende par i Sverige har i genomsnitt. Och det med tre barn. Och utöver studielån två andra gamla lån. När vi har betalat av lånen så kommer samma summa pengar snart behöva gå till att spara till min pension.

Vi har långt ifrån en perfekt ekonomi, men vi har lärt oss att klara oss på lite, och det känns inte som en förlust. Vi känner inte att vi måste unna oss ditten och datten för att fortsätta orka springa i ett ekorrhjul, eftersom vi lämnade det.

Om vi med vår relativt låga saminkomst kan gå runt varje månad (sedan vi började få barnbidrag här i Finland i alla fall, efter att ha varit utan i nästan ett år) och samtidigt lägga tusentals kronor varje månad på det ovan nämnda, då borde fler ha råd.

Däremot har ni kanske inte råd att ha två bilar. Men måste ni ha det? Och måste ni verkligen ens ha en? Okej, för att ni bor där ni bor. Måste ni bo just där då? Går det att hitta en bostad lite närmre en busshållplats? Eller på cykelavstånd till de platser ni behöver kunna ta er till?
   Eller går det att dela på en bil med två tre andra familjer och ha den två tre dagar i veckan var eller samåka?
   Vi tror inte att det är så enkelt för alla, men inte att det är omöjligt för alla so mi dag har bil heller.

Utöver att vi
1.      inte har bil längre (vi trodde faktiskt också att vi var beroende av den tills vi provade på att klara oss utan och upptäckte att det gick, det var mest en vanesak)
så sparar vi ytterligare många tusen varje månad på följande sätt:

2. Vi köper nästan aldrig något nyproducerat, varken till barnen eller oss själva.
3. Vi köper inte så mycket begagnat heller, även om vi väljer det framför nyproducerat förutom när det kommer till vissa saker, exempelvis hjälmar. Över huvud taget köper vi inte så mycket. Ändå får barnen allt de behöver och har fått allt de önskat sig varenda födelsedag (och då är vi ändå otacksamt hårda mot andra som vill ge presenter).
4.      Vi köper mat, men mest sådant vi kan laga/baka själva av. Det är dyrt med mat på Åland. Tyvärr går det ändå på ca 600-750 € i månaden för oss fem. Det är dock mindre än vi la på mat när vi bara var fyra, när matpriserna var lägre.
5. Vi försöker att spara pengar genom att inte slösa så mycket vatten och vi klär oss varmt på vintern så att vi kan dra ner på elen.
6.      Vi börjar bli bättre på att säga nej och att bara prioritera det viktigaste för oss, för att eliminera stress, eftersom det börjat bli nödvändigt för vår hälsa, men det leder också till färre bråtttomköp (lyckas sådär när vi reser till Sthlm, men vi jobbar på det).
7.      Vi väljer tid med våra barn fördelat över hela året. Vi behöver inte kompensera på semestern. Naturen i Norden är oslagbar och har fyra väldigt vackra årstider (även om vintern är kortare nu och det tillkommit en gråårstid också, men då kan man passa på att ta det lugnare). Nu när vi hittat en plats att landa på och mår bättre där vi är känner vi inte samma behov av att åka iväg som förr, även om det är härligt att drömma.

Med andra ord lever vi inte som om det fans 4,2 jordklot.