Hemmaföräldraskap och jämställdhet

Att vara hemmaförälder förknippas tyvärr ibland med att vara hemmafru/tradwife, eller ja, i alla fall om hemmaföräldern råkar vara en kvinna, men som hemmaförälder är man inte med sina barn om dagarna i egenskap av någons fru, utan i egenskap av förälder. Och att ta hand om sina barn har inget med hur man delar upp hushållssysslor att göra.

Om jag hade varit en hemmafru hade jag varit en väldigt misslyckad sådan.

Hemmaföräldraskap handlar om barn, inte om hem. Vi vill med den här bloggen belysa barns behov och rättigheter till trygghet, en barndom, en bra utbildning och en framtid. Alla i en familj är lika viktiga, men när vi tar upp föräldrars hälsa så är det för att barn är beroende av den.

Jag känner många hemmamammor. Jag känner ingen som kallar sig hemmafru*, men till skillnad från hemmafruar tror jag inte hemmamammor syns i sociala medier. Det ena retar upp mer än det andra. Och eftersom journalister vill tjäna pengar så skrivs det som bekant mer om det som väcker starkast reaktioner, och som så många andra debatter blir fokuset fel. När någon sedan vill prata hemmaföräldraskap så hamnar fokuset på jämställdhet och inte på barns behov.

Både mammor och pappor (eller vad man nu identifierar sig som) kan vara hemmaföräldrar, till exempel på cirka en halvtid var eller en i taget uppdelat över tid.

En del familjer väljer att den ena föräldern är med barnen mer under hela uppväxten och att den andre får bidra mer på andra sätt, samt oftast även får morgnar, kvällar, nätter och helger med sina barn, precis som ”vanliga” föräldrar. Vem som gör vad kan både bero på graviditet, amning, vilka styrkor och egenskaper föräldrarna har och omständigheter som vilken bransch föräldrarna annars yrkesjobbar i och ekonomi.

Jag är för att barn får mycket tid med sina pappor också. Men varför låter man inte föräldrar (särskilt mamman, som enligt mig verkligen bör ha mest att säga till om av föräldrarna så länge hon ammar) bestämma när skiftningen ska ske själva? Varför så bråttom? Varför ger man inte alla mödrar möjligheten att följa världshälsoorganisationens amningsrekommendationen på två år om de och barnen vill och kan? Även om man nu bara delammar efter sex månader så är det ju svårt att uppfatta barnets signaler om man är långt ifrån på en arbetsplats.

Vi har kört en blandning av (utöver att vi båda brukar ha barnen morgnar, kvällar, nätter och helger) att
·         jag varit heltid med barnet/barnen och Vilhelm yrkesjobbat heltid (främst bebisåren)
·         en kort period att Vilhelm varit heltid med första barnet och jag ungefär halvtid (under en period som var tänkt att fungera som övergång innan pandemi m.m.)
·         att båda varit heltid med barnen (delar av bebistid och i samband med semester och dylikt)
·         att båda varit med barnen en halvtid eller ungefärlig halvtid var (och så kan vi göra även när bådas eller någons sysselsättning egentligen varit mer än halvtid, som 75 eller till och med 100 %, eftersom vi till viss del kan ykresjobba/plugga kvällar eller tidiga morgnar också, dock kan jag inte rekommendera natt som jag gjorde ett tag)
·         under cirka ett halvår sammanlagt att ingen av oss var med vårt då enda barn 75 % (när vi följde normen och jag mådde så dåligt av det att jag blev sjukskriven)

Vi planerar för att i framtiden jämna ut vår tid med barnen, inte för att båda ska få yrkesjobba/plugga lika mycket, utan för att vi båda vill ha mycket tid med våra barn, och för att vi tror på att barnen behöver/ kommer att behöva oss ungefär lika mycket under sin uppväxt men till olika saker och olika mycket i olika perioder av den. Och det här hade jag ingen insikt i alls innan jag blev mamma. Då trodde jag på riktigt att det var jämställt att dela upp exakt allt 50/50 oavsett barnens ålder och behov samt föräldrarnas behov, olikheter med mera (förutom att jag trodde att just de första sex månaderna var mina).

Och ja, jag hör några tänka att vi inte kan vara så säkra på att vi kommer att jämna ut hur mycket vi är med barnen, hur mycket obetalt vi gör för familjen och så vidare. Det är synd att man ska behöva känna den stressen, när första tiden i och med graviditet och amning, till att börja med, nästan alltid behöver vara mammans. Vi känner att Vilhelms tid kommer mer senare (utöver all tid han redan haft med barnen, när man lägger ihop allt skiljer det sig inte mycket åt) och det är tråkigt att behöva känna press att tidigarelägga den skiftningen för att visa att vi minsann försöker vara jämställda. Det finns påtryckningar från andra hållet också i andra kretsar, de som anser att jag har det största ansvaret för alla våra barn alla deras uppväxtår och bör vara med dem på heltid tills den yngsta blir vuxen, med eller utan en by.

Vi gör det som känns bäst för vår familj. Vi älskar våra barn och finner stor glädje i att vara med dem (dock inte som ensam vuxen med allihop de gånger vi nått gränsen för längelängesedan och fortsätter och fortsätter utan att hinna ta några sekunders paus, det verkar alla människor krascha och bli dåliga av).
   Jag är bättre på vissa saker med barnen och Vilhelm är bättre på andra saker med barnen. Vad som beror på kön, våra personligheter och min kunskap inom barnpsykologi + erfarenhet från att ha jobbat med hundratals barn kontra hans nya ögon på allt barnen går igenom kan vi inte säga exakt.
   Och vi båda (mest jag) är introverta personer (som dock är sociala utåt, särskilt jag) och får ny energi och blir bättre föräldrar av att på deltid, åtminstone ett par timmar, få gå in i en syssla och koncentrera oss på den. Det får Vilhelm genom sitt yrkesjobb. Eftersom sysslorna i min bransch liknar en förälders så fyller jag, under småbarnsåren, på min energi genom att studera i stället. Och hur det nu än påverkar vår ekonomi, mina arbetsmöjligheter i framtiden och min pension så måste vi prioritera så. Hade jag fortsatt yrkesjobba som lärare eller pedagog hade jag inte haft någon energi kvar till mina barn. Och om jag måste välja på att yrkesjobba, i system som i mångt och mycket är dåligt uppbyggt i grunden, och att vara mamma till mina barn, så väljer jag att vara mamma till mina barn.
Mamma 24/7 å andra sidan, utan någon energipåfyllnad från studier/dylikt har gått, jag har klarat det flera lååånga perioder på något sätt, men i längden hade jag inte mått bra av det, i alla fall inte utan en by. Och jag känner faktiskt inte en enda hemmaförälder som är det på heltid, men utan en by, som inte har ett kraschat nervsystem.

   OBS. Jag vill inte förminska varken Vilhelms yrkesjobb eller mina studier. Vilhelm har ett både viktigt och svårt jobb, som han är jättebra på. Det är knappast någon riktig återhämtning att jobba med det han gör. Men det ger variation från hans ännu svårare jobb som förälder. Riktigt samma – att det är viktigt för samhället – kan jag inte säga om mina studier, men jag har förstås tankar om hur det kan bidra till min yrkesutveckling på sikt, och mig ute på den arbetsmarknaden är verkligen samhället i stort behov av. Då även det är ett relationsyrke som skulle kräva att jag är den bästa versionen av mig själv och skulle äta upp mycket av min energi kommer det inte på frågan medan jag fortfarande har barn som är små.
Var sak har sin tid, vilket det inte verkar som att alla lever efter i dag. Allt ska göras under samma period i livet.

Om vi lägger ihop alla åtta år jag och Vilhelm haft barn hittills så har jag som sagt varit med barnen lite mer, inte mycket om man lägger ihop allt, men lite.  
   Och här måste jag flika in en sak. När jag varit med barnen mer i Sverige så har jag fått massa kommentarer om jag inte ska ”börja jobba” snart med mera. Eller vad sägs om den här kommentaren ”och så finns det ju något som kallas att jobba också”. Jag vet inte vad den personen trodde att jag gjorde med mina barn om dagarna, men det var garanterat mer krävande än hans yrkesjobb (skriver inte vad han jobbade med för att inte lämna ut personen).
   När vi bodde i Spanien och Björn i perioder var mer med barnen på lekplatser och i sociala sammanhang (som jag efter x antal flyttar och jag vet inte hur många nya människor med åren började bli för trött av) men jag fanns där varje morgon barnen vaknade, gav barnen en trygg start och ofta hjälpte alla att komma ut (kläder, packning osv.), var med alla hemma tillsammans med Vilhelm hela siestan, var med barnen ute ett par timmar på förmiddagen eller eftermiddagen de flesta dagar men där vi kunde vara ifred, stöttade äldsta i något hon höll på att lära sig och tankade lugn&ro med de minsta, läste och myste och stoppade om alla varje kväll – OJ vilka kommentarer jag fick från andra mammor då och även någon pappa! Och detta när jag var med barnen, på torget eller någon av lekplatserna, som jag ändå var några gånger i veckan. Då fick jag nästan varje tillfälle höra att det alltid var Vilhelm som var med barnen (som om vi inte levde alla de timmar de inte såg någon av oss?) och att de nya som inte hade hunnit se mig än hade undrat om jag ens existerade, om barnen ens hade någon mamma. Eller den här: ”And I always wonder... [konstpaus], where is the mother?”
   Ja, var hade jag varit när de andra mammorna och Vilhelm var på lekplatsen (som oftast är föräldrars rast, men på jour, då de kan prata med varandra). Jo i teorin studerade jag. I praktiken fick mina studier stå tillbaka mycket eftersom det var jag som strukturerade upp hela hemskolningen (som vi var inne på vårt första år av) och planerade nästa flytt, då vi insett att vi inte ville bli permanenta i Spanien.
   Och det var inte spanjorerna som sa dessa saker, inte heller de som reste dit tillfälligt utan de som bosatt sig där permanent (eller flyttade fram och tillbaka mellan Spanien och Portugal för att slippa betala skatt i något land).
   Så hur jag och Vilhelm än har gjort, vad vi än har haft för upplägg, så har jag blivit shame:ad. Allt har varit fel och när något är fel så är det mitt fel. Vilhelm har aldrig fått kritik för att han inte jobbar när han varit föräldraledig, då har han varit en bra pappa och jag ska vara glad och tacksam som har honom (och det var jag redan, och han att han har mig). Och när han har varit ifrån oss tio timmar om dagen och sedan dykt upp någon gång bland andra så har han definitivt inte fått kommentarer om huruvuda han existerar eller inte.

Så vad är lärdomen av det? Att du som mamma, varken för dina barn eller för samhället (som tydligen är något separat från att ta hand om barn), kan göra rätt. Jo, såklart du kan. Men många kommer inte att se det. Och det kommer alltid att finnas folk som tycker att du gör och är fel.

Om jag har tänkt på ekonomin och pensionen?

Så många kvällar vi som småbarnsföräldrar dödströtta behövt sitta med vårt trevliga lilla pensionssystem, sätta oss in i saker vi inte har utbildning för och leka ekonomer i stället för att fira livet som pågår nu. Eller typ sova för första gången på nio år.

Till att börja med har man givetvis med gemensammma barn en gemensam ekonomi. Det finns inget mitt och ditt när man har barn tillsammans, och det bör gälla oavsett hur många procent båda föräldrarna yrkesjobbar/ studerar/ har någon annan sysselsättning utöver det viktigaste arbetet i familjen – att ta hand om barnen i den. Ni delar ett liv, en vardag, så båda har samma vardagsekonomi. Där finns det inget att ens diskutera.

Och till pensionen. OM mamman och pappan (ja jag skriver utifrån den normen nu eftersom jämställdhet är något som kanske kan uppstå en dag mellan kvinnor och män) kommer överens om att det alltid ska vara mamman som jobbar obetalt med barnen, och pappan på ett betalt yrkesjobb som sätter av pengar till hans pension (vilket i sig är helt ruttet, att pensionen man får från staten grundas främst på yrkesjobb och inte på vad man bidrar till i samhället genom att lägga grunden till och forma det), så får man se till att mamman kompenseras.  Det behöver man se till även om båda föräldrarna skulle yrkesjobba 100 %. Oavsett hur man gör kommer mannen med stor sannolikhet få högre pension än kvinnan, för att vi lever i en värld som vänt sig lika mycket mot mödrar som mot moder jord.

Och ja, jag hör rösterna som talat till oss kvinnor sedan vi var girlpower-flickor. Vi ska utgå från att den person vi delar allt med egentligen är en dålig människa, i egenskap av man. Att någon vi älskar kommer att förändras till oigenkännlighet (”det är först när man skiljer sig som man verkligen lär känna en annan människa”, och jag förstår dessa varningar, för jag har varit med om samma sak ett par gånger när en relation tagit slut både i romantik och vänskap). Vi ska räkna med att den vuxna människa vi litar mest på i hela världen, kommer att lura och svika oss. De kommer inte bara att lämna oss när de tröttnar på oss (eller bli monster om vi lämnar relationen), utan också försöka se till att vi får ingenting, trots allt obetalt jobb vi gjort för familjen, trots att vi vigt våra kroppar till att ge liv till det käraste de har – sina barn.
   För så gjorde ju många millenials pappor, det vill säga många män i boomergenerationen, den generation som står för den högsta skilsmässostatistiken genom tiderna.
   Det vi hemmaföräldrar relationsmässigt investerar i våra barn, och inte bara när de är barn utan att vi planerar att sätta dem och deras eventuella barn före mycket annat när de är vuxna också, det kan vi inte heller lita på kan få den lilla bonusen att någon av dem kanske kommer att vilja ta hand om oss när vi blir äldreäldre.
   Och visst. Det stämmer. Man kan nog inte lita på någon till 100 %. Det går inte att veta på förhand hur de man känner mest förändras genom livet.

Systeeeeemet däremot, pensionssystemet, som lånar dina pengar till vapenindustri, fossilbränslen, kränkningar av mänskliga rättigheter och miljöförstöring, det ska vi smarta girlbosses lita blint på när vi blir mammor, trots att pensionsreformen på 1990-talet flyttade den ekonomiska risken från staten till individen, vilket innebär att vi framtida pensionärer kommer att få en sänkt levnadsstandard (om inte klimatförändringarna redan sett till det) om ekonomin går dåligt, mer än vad vi redan vet att den kommer att sänkas i och med att befolkningen krymper (hmm, undrar vad det kan bero på), är det 100 % tillförlitligt? För jag har ju alltid kunnat lita på att staten som jag betalat enorma mängder skatt till genom åren alltid tar hand om mig sedan när samhället gjort mig sjuk, nej (och ja, vården har vid flera tillfällen räddat mitt liv, nu går ju dock inte alla skattepengar till saker som vård, men då ändå lite gör det är jag ingen skattmotståndare).

Nej, vi kan faktiskt inte lita helt på det heller.

Jag har inte svaren, men såhär har vi gjort:

Vi har tittat noga på hur mycket som avsatts till våra pensioner sedan tonåren. Innan jag blev gravid 2018 var det nästan häpnadsväckande lika. Han hade såklart fått mer avsatt, men jag hade yrkesjobbat mer än han under åren 2007-2017 (vi hade båda alltid en sysselsättning, men jag hade emellanåt dubbelsysselsättningar), så det jämnade ut sig.

Sedan jag började bära, föda och amma våra barn samt ta största ansvaret för dem under främst bebisåren började våra pensioner skilja sig åt, i miljonbelopp.
   Det har med flera saker att göra:
1.      Att jag under den första tiden varit med barnen mer, vilket totalt sett fortfarande innebär lite mer
2.      Våra olika brancher, som jag nämnde tidigare, som inneburit bland annat att jag pluggat igen i stället för att yrkesjobba när jag inte varit föräldraledig

Det finns så mycket att säga här om jämställdhet och de brancher vi uppmuntrades till att bli en del av, mycket mer än jag tycker att man kan klandra oss för de val vi gör utifrån konsekvenserna i dag.

All premiepension för vi över till mig, men det räcker givetvis inte. Och det är verkligen sjukt att vi inte bara kan få dela på bådas pensioner rakt av, att staten inte tillåter oss att göra så med våra pengar. Vilhelm hade ju inte kunnat få de pengarna utan mig.
   Tills vår yngsta blir fyra år har jag dock pensionsrätt för barnår som innebär lite extra till allmänna pensionen, utöver premiepensionen, men det täcker inte allt.
   Därför har vi även fått skriva ett kontrakt om pensionen och håller på med ett äktenskapsförord.  

Utöver det kan vi bara komma på att det vi kan göra, i det sketna system vi befinner oss i, är att:
1.      Se till att jag inte gör mer av det obetalda arbete jag inte tycker om: som projektledarrollen jag aldrig bad om,
2.      Att jag yrkesjobbar igen när det passar mig utifrån hur jag själv vill prioritera i förhållande till mina barn,
3.      Prata och skriva om vad som behöver förändras och gå ihop med andra hemmaföräldrar om våra ekonomiska rättigheter, att vi bör få lika mycket avsatt till våra pensioner som när vi ykesjobbar och/eller att man ska kunna fördela båda föräldrarnas pensioner hur man vill och inte bara premiepensionen,
4.      Spara till min pension under tiden,
5.      Inte bara förlita mig på ett pensionssystem som knappast ser till kvinnors bästa utan även investera i mina närmsta relationer, så som folk gjort i alla tider, och tänka att om nu alla jag vigt mitt liv åt skulle lämna mig på gatan så har jag i alla fall prioriterat utifrån mitt hjärta och levt som jag velat den viktigaste tiden i mitt liv

Vad är jämställdhet och vad vore mer jämställt än dagens system?

Med andra vågens feminism ville man ge kvinnor fler valmöjligheter (vill betona att jag tycker att valmöjligheter är bra). De skulle inte tvingas till att vara hemmafruar (som måste skiljas från begreppet hemmamamma/ hemmapappa/ hemmaförälder, se hemmaföräldrars nätverk), men med åren förvandlades detta till att alla mödrar så snart som möjligt skulle tillbaka till sina yrken. I dag får föräldrar i Sverige ekonomisk bonus för ”jämställdhet” om de ser till att mamman går emot sin egen kropp, sitt barns eventuella behov samt hur amningsrekommendationerna faktiskt lyder, och avbryter amningen vid åtta månader för att ge pappan hans rättigheter till barnet. Är det verkligen feminism? I så fall är jag ingen feminist längre, och jag har alltid tagit mina rättigheter som kvinna på största allvar.

Det var bra att vi kvinnor fick nya möjligheter. Men det var inte bra att det tog bort de gamla. Vinden blåste rätt men har hamnat fel nu.
   Alla ska ha samma möjligheter OCH vi måste lyfta livets viktigaste värden – våra relationer – och det som ska ha högst status av allt – omsorg, OCH avsätta pension till det.

Om det nu är barns behov och mödrars rättigheter som står i centrum (det gör det inte)... Om det nu handlar om att kvinnor och män ska få samma möjlighet på arbetsmarknaden och att barnet ska få lika mycket tid med båda sina föräldrar, varför inte ge mamman två års föräldra”ledighet” och sedan pappan två år, så att åtminstone minimumamningsrekommendationen kan följas? Eller tre år var eller ännu mer?

Det finns mycket mer att säga om jämställdhet, i relation till hemmaföräldraskap såväl som i relation till mycket annat. Jag hoppas att jag nu kunnat reda ut missförståndet att vi hemmamammor (oavsett om vi är det i kombination med studier/deltidsjobb/annat) skulle vara korkade varelser som aldrig tänkt på våra möjligheter till 100 % egen försörjning och pension om vi skulle bli svikna av våra närmsta relationer. Tvärtom tror jag att många hemmaföräldrar har tänkt mycket mer på ekonomi än ”vanliga föräldrar”, då vi måste det för att kunna vara hemmaföräldrar.

*Jag har inget emot om någon identifierar sig som en hemmafru och kallar sig det, inte heller om maken då skulle kalla sig för försörjarmake eller något sådant. Om det handlar om att utgå ifrån sin relation i det man gör om dagarna så kan jag förstå det. Jag och Vilhelm har blivit bättre på att börja utgå ifrån oss, att inse att det är vi två som är grunden till hela familjen. Dock tycker vi att det är lättare att kalla oss för vad vi faktiskt gör om dagarna (menar inte att vi tycker att vi bara är vad vi gör).
Om jag förstått rätt tar hemmafruar både det största ansvaret för barnen och hemmet (om de har barn, man kan vara hemmafru utan att ha barn också). Jag har ingen aning om hur de får det att gå ihop. Förr förstår jag att det gick. Det var större krav på städningen då, har vi uppfattat det som, samtidigt som man kunde släppa ut barnen på gården och titta ut då och då genom fönstret.
   Men om man är med sina barn, är ute i naturen, är på play dates och olika aktiviteter och dessutom hemskolar de äldre barnen, så får man i princip inget i hemmet gjort, oavsett om man är ute eller hemma. Så egentligen borde kanske det vi gör kallas fulltidsföräldraskap, men då hemmaföräldraskap är mer etablerat skriver vi oftast det här.
   Om vi är hemma ett par timmar och barnen sköter sig själva en stund (vilket man aldrig kan veta innan eller hur länge det kommer att vara, och har börjat ske för oss först sedan vår minsta blev tre för några månader sedan) så kan vi förstås passa på att göra någon hushållssyssla. Vi tycker att det är positivt om barnen ser oss göra praktiska sysslor och annat oavsett om de deltar i det eller inte, att vi inte bara gör något med dem varje sekund.