Hemmaföräldraskap eller daghem?

Denna text skrivs inte för att övertala någon till fulltidsföräldraskap. Jag skriver den här texten för att nyansera den svenska bilden av att instutitionen förskola* alltid måste vara bättre för ett litet barn än att vara med sin förälder eller en av dem (barnets förhoppningsvis tryggaste anknytningspersoner) tillsammans med andra barn och vuxna.

Eftersom det är jag, mamman i familjen, som har lärarutbildning som sträcker sig ner i förskoleåren samt mycket yrkeserfarenhet från förskolor och hittills även är den av oss föräldrar som varit hemmaförälder mest, så är det främst jag som skriver även denna text.

Det ena har man gjort i alla tider och gör i hela världen. Det andra har blivit en given norm i Sverige de senaste decennierna, dock så starkt inpräntad och ingrodd att den oftast inte ens ifrågasätts, så självklar i mitt gamla hemland Sverige att man kanske inte tänker tanken på att det går att göra annorlunda (jag var en av dem). Och om man tänker tanken så avfärdar man det som något 1. tråkigt eller till och med dåligt för barnen samt 2. bakåtsträvande och ojämställt för kvinnor.

I detta inlägg tar vi punkt 1, i nästa punkt 2.

Men till att börja med vill vi vara noga med att betona vi inte dömer någon av alla de vi känner till som har/ har haft sina barn på daghem. Vi vet dock att vice versa förekommer, och att de mer välvilliga undrar över vårt konstiga val.
   Vi förstår de som följer normen, även om vi tycker att det är synd att det i så många fall verkar ske utan överväganden och reflektion och att på riktigt sätta sig in i alternativ. Anledningarna till att vi inte dömer det kommer att komma fram längre ner, men till att börja med är det ju så man gör. Vi gick också den vanliga vägen i ett läsår, när vår förstfödda var två år. Det var omständigheter – ökade risker för rs efter pandemin med en nyfödd lillebror – i kombination med samtal med andra som gjort/gör på andra sätt i andra tider/kulturer, som fick oss på andra tankar. Och jag hör vad några kanske tänker: Ja, men Sverige har ju kommit längre än andra länder... Så resonerade jag också förr, inte minst med min yrkesbakgrund.
   Utan min utbildning och erfarenhet hade jag kanske lyssnat på de kunniga och under mycket längre tid fortsatt avfärda vad jag innerst inne kände i mitt mammahjärta.

1.       
Det viktigaste i förskolan: Att barnen knyter an till en eller flera pedagoger. För att därefter kunna bygga relationer med andra barn. För att utifrån det utvecklas och lära sig.

 Vad behöver inte vara sämre för barn?

 Att barn knyter an till en eller flera föräldrar. För att därefter kunna bygga relationer med eventuella syskon samt barn i grannskapet/ andra familjer som är hemma med barn. För att utifrån det utvecklas och lära sig.

Efter en föräldra”ledighet” tror jag att många föräldrar ryggar tillbaka vid tanken på att fortsätta vara med sitt/sina barn på dagarna (om tanken ens dyker upp), av anledningen att de under föräldraledigheten var ensamma med det/dem en stor del av tiden; osynliga i samhället och kanske till och med osedda av sin släkt och sina vänner, och de föreställer sig att ett fortsatt ”hemma”föräldskap skulle ske lika isolerat, och att både de själva och nu även deras barn skulle känna sig ensamma och inte utvecklas socialt. Och så kanske det också skulle bli i många områden i Sverige i dag, så länge alla andra fortsätter att lämna sina barn på föris.
   Själva valde vi tillslut att flytta till Åland och vår familj har aldrig haft så mycket gemenskap som nu.

Mitt första barn hade just blivit sex månader. Det var dags att ställa henne i kö till förskolor. Jag fick göra fem rangordnade val.
   Jag grät. Mitt universums centrum. Det här handlade ju om universums centrum. Hittills hade jag gjort allt i nio plus sex månader, för att ge henne tryggaste bästa möjliga start i livet. Även om förskolestarten fortfarande låg oceaner bort (för varje månad kändes som ett år, och vi vågade skjuta upp förskolestarten till knappt två års ålder), så var det nu valet skulle göras. Det var nu jag skulle överlåta resten av hennes liv åt slumpen. För det är på sätt och vis vad det är. Det är en stor chansning att lämna över sitt barn till en institution och hoppas att allt där fungerar väl.
   Jag visste att barnen, såklart, formas mycket av vilka de tillbringar mycket tid med de där viktiga åren, när de är två, tre, fyra och fem (och ja, även ett för så många i Sverige de senaste 20 åren). Vilka nya omsorgspersoner ens barn tilldelas och vilken barngrupp barnet råkar hamna i kommer att påverka barnet i hög grad. Det kommer också i sin tur att påverka vad barnet har med sig in i den tioåriga grundskolan, som sätter spår för resten av livet.

Jag blev så förvånad över min egen reaktion. Jag hade ju jobbat i åratal på olika förskolor, som vikarie mellan studenten och lärarutbildningen samt under hela universitetstiden. Förskolan var ju något fantastiskt… Jag visste ju av erfarenhet att många förskolor är bra, visserligen ungefär lika många mindre bra, varav en hel del direkt dåliga miljöer för barn, antingen rent fysiskt med exempelvis stora matsalar eller på grund av stora barngrupper eller annat.
   Jag visste att många barn, många stunder, verkade trivas på sina förskolor (särskilt på storbarnsavdelningen). De har ju i och för sig inget annat val än att finna sig i sin nya extrafamilj och anpassa sig efter omständigheterna.
   Å andra sidan hade jag till och med på min favoritarbetsplats, bland oräkneliga skratt och nästan alltid härlig stämning, vittnat några händelser som gör ont i mig att tänka på även i dag, och som jag inte tror att föräldrarna någonsin fick veta något om, och som barnen var för små för att kunna berätta om själva och för att senare kunna minnas, men som garanterat påverkat dem. Inte för att de vuxna medvetet hemlighöll saker, utan för att de är med om så mycket om dagarna med så många barn att det för dem mycket väl kan ha försvunnit ur minnet vid hämtning. Kanske de inte ens såg dessa händelser som jag tänker på som en stor grej (men jag vet att det var det för barnen).
   Dock vill såklart förskolor inte oroa ängsliga eller skeptiska föräldrar och försvåra övergångar eller samarbete. Det är också fullt förståeligt att de anställda behöver vara lojala sin arbetsplats. Det är trots allt just en arbetsplats. Det knepiga är bara att så små barn är där, utan sina föräldrar. Det här skriver jag inte för att skapa misstro hos någon förälder som byggt upp fullt förtroende för sitt barns pedagoger. Jag vill inte heller misstänkliggöra en av mina favorityrkesgrupper. Det finns så många underbara förskollärare, barnskötare och andra anställda på förskolorna och jag menar inte att de skulle vara opåtliga, bara att det finns något som skaver med hela grejen, att man förväntas lämna över det käraste man har till några man egentligen inte känner och som måste vara professionella när de berättar om ditt barns dag.
Det är det här som verkligen kräver reflektion. Det handlar inte bara om negativa, eventuellt traumatiska, händelser, utan om de positiva lyckliga också. Barnen kommer inte att minnas det mesta som hänt dem innan fyra års ålder, antagligen nästan ingenting, och föräldrar får även under en informativ hämtning bara veta en lite av allt deras barn är med om under en dag. Personalen hinner ju inte rabbla upp hela dagen och vartenda delade ögonblick.
   I de allra flesta fall håller varken barn eller föräldrar kontakt med förskolepersonal, de som sitter på minnena (ur deras perspektiv, samtidigt som de hade hand om en mängd andra barn och dessutom haft annat i deras liv som förhoppningsvis är större än deras betalda yrkesjobb). Visst, man kanske går förbi det gamla dagiset ibland och pratar en liten stund med någon som jobbar kvar, men man ringer inte varandra. Man sitter inte med ett fotoalbum decennier senare och har förtroliga samtal. Det blir med andra ord en enorm lucka, en lucka från när barnet är ett, två och tre år, de allra mest formativa åren efter bebisåret.
Alla reaktionsmönster som sitter där i kroppen som vuxen kommer man inte att kunna härleda var de kommer ifrån.
   Vi säger inte att man aldrig bör lämna ifrån sig sina barn till någon annan än föräldrarna. Men det är skillnad på att släppa iväg barnen ett par timmar eller någon gång ibland med någon man känner och kan få en lång uppdatering ifrån efteråt, alternativt att efter fyra års ålder använda ett daghem på deltid som ett komplement till barnens huvudsakliga vardag, och att låta barnen vara heltid eller längre med andra människor under dessa känsliga år.

Vi är inte emot daghem. Vi tycker att det är bra att de finns, och de kommer fortsätta att behövas. Vi är inte emot att det existerar för barn under fyra fem år också, trots den enorma lucka som sker i barnens livskännedom. Om ingen av föräldrarna mår bra av ett fulltidsföräldraskap (av hälsoskäl eller annat), uppdelat mellan varandra eller ej, så tror jag att det är bättre för ett barn att vara på ett daghem, såvida barnet verkar må hyfsat bra där och även när det kommer hem.

Men att daghem alltid skulle vara bättre för ett litet barn än att vara med sina föräldrar om dagarna (även om de träffar andra barn och vuxna ofta)? Nej, det är något vi har blivit itutade och intalar oss själva. Daghemmet, även i Sverige där det kallas förskola, står mycket mer för omsorg än något annat, även under de ”pedagogiska timmarna” (som om man skulle kunna dela upp det så). Och omsorg ska väl ändå i första hand vara föräldrarnas uppdrag?
   Om huvudfokuset på en förskola ligger på lärandet (mer om det längre ner), som det utvecklat sig till i Sverige, så ligger fokuset fel.

Nedanstående stycke vågar jag, med all min erfarenhet av både förskolejobb och hemmaföräldraskap, påstå, och jag förstår att det är kontroversiellt och radikalt i Sverige.

Föräldrar som:
·         lyssnar till sin intution,
·         har ett så pass bra stöd så att de faktiskt hinner påminna sig om att ta ett andetag mellan alla akuta behov och avbrott och inte går emot sina kroppar så länge att deras nervsystem kraschas med konsekvensen att de inte låter eller beter sig som de vill till sina barn,
·         är omgivna av relationer som stärker deras självkänsla,
·         själva ser till att få bort så mycket förgörande stress de bara kan från sina liv och därmed prioriterar bort mycket (inte allt),
·         tar hand om sig själva (gärna tillsammans med/ inför sina barn, men ibland själva) och
·         kanske sätter sig in åtminstone lite i forskning om barnpsykologi/pedagogik
ÄR generellt bättre för ett barn än ett daghem, särskilt ett litet barn.

Vi vet att verkligheten inte ser ut så för alla. Den har definitivt inte gjort det för oss, förutom att den sista punkten var uppfylld för mig redan långt innan vi fick barn. Men sakta har vi för varje barn och med åren blivit lite bättre på varje punkt och att skapa oss det vi saknat från början, och även utan att uppfylla alla punkter helt så vet vi att vårt delade fulltidsföräldraskap har varit och är det bästa för våra barn.
   Men om vår energi skulle bli bara lite lägre än den är just nu (pga. av att vi flytt(at) några gånger nu) så skulle daghem vara bättre, om det är ett bra daghem.
   Och så finns det förstås andra verklighetsaspekter som ekonomi, som vi kommer att återkomma till (men kortfattat har många fler än de som är fulltidsföräldrar nu råd, om de sänker sina utgifter).

Beroende på barnens och föräldrarnas sociala behov kan man behöva se till att tillgodose det några eller kanske nästan alla dagar i veckan (barnet kan faktiskt behöva en vilodag också, eller en familjedag ibland, de viktigaste sociala relationerna är ändå inom familjen). Men det går att skapa en familjeutomstående barngrupp till ens barn. Barngruppen är oftast det starkaste argumentet för att föräldrar inte ska vara med sina små barn på dagarna, men barngrupp är inte lika med daghem.

Det finns en stark tilltro till titlar i dag. Föräldrar verkar ofta tro att förskollärare/barnskötare kan erbjuda deras barn mer än de själva kan. De må ha ett försprång gällande barn på generell nivå, men inte gällande ditt barn.

Över hälften av de som jobbar på förskolor i Sverige är inte högskoleutbildade förskollärare. Många gånger får övriga anställda titeln barnskötare (som jag själv fick), som inte är en skyddad yrkestitel i dag, trots att titeln är tilltänkt de som läst barn- och fritid på gymnasiet/folkhögskola/komvux. Många med titeln barnskötare har med andra ord inte läst en enda kurs inom pedagogik eller barnpsykologi. Allting hänger absolut inte på det. Erfarenhet betyder mycket också. Dock behöver många arbetslag i landet fyllas ut 19-25-åringar, med varierande erfarenhet men knappast lång.
   Det finns de som är jättebra, som jag själv var, vilket jag, efter så många recensioner av barn, föräldrar och kollegor icke ödmjukt vågar bedöma själv. Jag började öva som 16-åring, då jag fick sommarjobb på en förskola genom kommunen (varför jag nu kunde få det) och sedan praktik på samma. Jag läste sedan pedagogiskt ledarskap när jag var 20 år, innan jag började min lärarutbildning. Jag gick från att vara en inkännande, entusiastisk och rolig lekledare, som inte hade koll på så mycket men som alla barn drogs till, till att under åren bli allt mer trygg, lyhörd, ansvarstagande och kompetent på sätt som är svårt att beskriva, då relationell ”kompetens” som ledare för barn inte beskrivs så lätt.
   Problemet är väl att jag i många fall inte borde ha varit där. Förskolan jag alltid återkom till, jo. Kanske även där jag blev fast vikarie året innan jag börja plugga, även om det uppbrottet måste ha känts mer för barnen. Men alla dessa förskolor som jag – i början som 19-åring samt när jag jobbade extra under min lärarutbildning – bara hoppade in på för en dag eller två, eller under några sommarveckor (som jag av lojalitet till vikariepooler inte fick lämna ut mitt nummer till trots att de oftast frågade), nej. För ett litet barn, inte ens en fyra-femåring egentligen, ska mötas av ett nytt ansikte i hallen på morgonen när hens förälder inte är med, hur bra den nya vuxna än är med nya barn och att få dem att känna sig säkra. Och ännu mindre ska de behöva vara med om att hon efter en kort tid försvinner, även om de från början ”blivit förberedda” på det. De barn som var blygast för mig var nästan alltid de som efter en dag fäste sig som mest vid mig, smekmånadsfas för vissa men andra ville oroligt verkligen inte gå ifrån mig en sekund (trots att jag försökte få dem att vända sig till sina fasta pedagoger i första hand med allt). Sedan var jag borta.

Men tillbaka till när min bebis blev sex månader. Jag talade förnuft med mig själv. Det här är ”bara” mina mammahormoner. Jag är ju en solklar förespråkare av förskola (jag tänkte inte exakt de orden, särskilt eftersom det i min värld inte ens fanns något annat att förespråka, men det var väl ungefär andemeningen i mitt resonemang).

Dagen för inskolning kom. Jag var väldigt positiv. Jag gjorde ”allt rätt”, det vill säga – Jag gick 100 % emot min kropp och vad som egentligen hade varit det allra bästa för min dotter (även om jag blivit intalad motsatsen) och allt jag ville i mitt hjärta. Jag försökte tänka enligt vad jag stod för innan jag blev mamma, trots att allt det tillhörde ett helt annat liv, trots allt som hade kastats omkull och vänts upp och ner på sedan dess, trots den nya sortens inre vishet jag hade burit på sedan graviditeten och ännu mer sedan den kväll jag fött min dotter. Livet hade förändrats på alla plan, ändå satt detta så starkt. Nu var det dags för mitt barn att komma ut i världen, som om inte jag eller hennes pappa redan visade henne världen. Hon hade redan bott i Spanien en omgång innan pandemin och dagligen lekt hur fint som helst med andra barn (något hon slutade med på förskolan).
   Och jag skulle tillbaka ut i yrkeslivet (”när är det dags att börja jobba igen?” hade ju människor frågat – som om jag inte höll på med mitt livs största jobb som föräldra”ledig”).
   Det var bara så det var.

Hur mycket vår förstfödda gick bakåt i utvecklingen socialt av den förskolan och hur uppenbart det blev att hon kunskapsmässigt utvecklades med oss föräldrar och inte där får bli en annan text. Tack och lov (för henne och vår familj) blev det sedan ökade risker för rs efter pandemin, samtidigt som mitt universums centrum fick en lillebror, och VI blev tvungna att ta ut henne därifrån (även om jag inte såg det som något positivt först).
   Efter några riktigt tuffa månader som ensam vuxen med ett nytt skört litet liv och en thunder three year old (se inlägg tre) fick vi se alla fördelar med att låta henne vara med oss. Det byggde dock på att jag slutade göra det helt ensam, i fjärde trimestern dessutom. Efter fyra månader var jag och barnens pappa föräldralediga tillsammans i Spanien lika lång tid, men även om vi bara såg det som positivt att få vara tillsammans hela den nyblivna tvåbarnsfamiljen ett tag så hade det inte behövts att vi båda var föräldralediga samtidigt om jag hade haft en förlängd familj nära och/eller andra föräldralediga/hemmaföräldrar med mig var och varannan dag.
   När vi hade vant oss vid att ha vår treåring tillsammans med oss på dagarna igen kunde vi inte förstå hur vi hade kunnat låta henne vara ifrån oss sex timmar om dagen som tvååring. Vi ville inte tänka på allt vi måste ha missat.
   Vi kom tillbaka till Sverige när vår treåring närmade sig fyra och vår bebis blivit åtta månader. Visserligen fanns det utmaningar med att han blivit mobil, men han var inte ett spädbarn som behövde skyddas på samma sätt längre. Att vara själv med båda barnen om dagarna var en annan femma nu. De öppna förskolorna hade öppnat igen och det var sommar.
   När barnen blev ett och snart fyra år flyttade vi (på grund av att vårt område blivit allt mer otryggt, och så de storrökande grannarna) ut till en småstad, Norrtälje. Där turades vi föräldrar om att vara med barnen på varsin halvtid, medan Vilhelm yrkesjobbade halvtid och jag pluggade heltidsstudier på distans fast på halvtid. I Spanien hade vi tagit dagarna som de kom men i Norrtälje skapade vi en egen pedagogisk verksamhet.

Såhär såg vårt schema ut:
Måndagar – Öppna förskolan. Tisdagar – Barnrytmik och biblioteket. Onsdagar – Badhuset. Torsdagar – Skogen. Fredagar – 4H-gård med öppna förskolan. Därtill gick vår fyraåring på dans och gymnastik. Vi bodde precis bredvid en ny populär lekplats och vår fyraåring fick kompisar direkt. Varje dag lekte hon med kompisar och tre-fyra av dem minst en gång i veckan. Hon blomstrade socialt.
   I början stod vi i kö till några förskolor, då jag tänkte att det kunde vara bra på halvtid eller mindre om vi hittade en riktigt bra, men ju mer jag märkte att vårt sätt funkade desto mer störde jag mig på att det var det enda folk frågade om.
   Varje dag, flera gånger om dagen, fick vi frågorna: ”Har de fått plats på någon förskola här? När ska hon börja? När ska han börja? Oj ska han vara hemma så länge?”
   Och så kommentarerna: ”Vad dåligt att de inte kan garantera henne en plats förrän ni bott här ett halvår. Vad jobbigt det måste vara för dig/er att underhålla en fyraåring OCH en ettåring hela dagarna!”
   Det enda riktigt jobbiga med hemmaföräldraskapet var kommentarerna. Verkligen. Visst finns det andra utmaningar men det var verkligen det enda riktigt jobbiga. För oss. Och tyvärr till slut för vår fyraåring eftersom allt detta sas inför henne.
   ”Vad jobbigt det måste vara för dig [att ta hand om henne också, och inte bara ettåringen]”,  fick hon gång på gång höra sägas till sin egen mamma och pappa.
   Vi fick diskret börja säga ifrån att inte säga så framför henne. Jag brukade svara något i stil med att visst, det är klart att det blir svettigt när allas ytterkläder ska på, men att vi gillade vår tillvaro och att vår fyraåring hade det jättebra och lärde sig massor som det var, men det verkade svårt för många att ta in.

Det lilla som bekymrade mig, utöver kommentarerna och att det kändes trist att inga andra alls gjorde som vi (av de vi träffade), var det här att fyraåringen inte ingick i en liten grupp barn flera gånger i veckan. Jag var fortfarande så indoktrinerad i det.
   De hon lekte med flera gånger i veckan lekte hon oftast med en och en, efter att de slutat förskolan. Det gick bra när de lekte i grupp också, det var bara det att barnen bara kunde gå på playdate en gång i veckan och att vi då valde att sprida ut det. Varför det arrangemanget nu inte kunde få duga till en liten fyraåring som mådde bra kan jag inte svara på. Men när en liten privat och mycket personaltät förskola, som aldrig tog in tillfälliga vikarier, och som hade små åldersblandade barngrupper, plötsligt fick en ledig plats så tog vi den, som ett litet komplement till vår egen lilla ideella verksamhet för våra barn. Hon fick gå 15-20 timmar i veckan där, vilket kändes precis lagom. Hon hade inte behövt gå en timme mer. Och hade fler föräldrar vågat göra som vi (eller tänkt tanken på eller insett att de har möjlighet att göra som vi, om de bara drog ner på sina utgifter) så hade hon inte behövt gå där ens en timme.

Daghem skapades för att båda föräldrarna skulle kunna yrkesjobba (av feministiska anledningar eller för att fler skulle betala skatt eller för att gynna förtagen genom att ha råd att konsumera mer eller någon annan anledning, beroende på vem du frågar).

I slutet av 1960-talet gick bara två procent av alla barn under sju år på daghem. Under 70- och 80-talet blev det desto fler. Under 00-talet, när jag själv började jobba som vikarie, började de flesta svenska barn vid 1,5 års ålder (då barn går igenom en mycket känslig fas i sin utveckling gällande just separationer).
   På 10-talet, när girlboss-eran tog fart, mötte jag en hel del barn som just fyllt ett (fortfarande vanligt). Jag har sett barn ta sina första steg på förskolan. Jag, då en ungdom, lärarstudent och tillfällig vikarie, som föräldrarna ofta inte ens visste namnet på och jag ännu mindre på dem… Hade jag gjort mig förtjänt av att bevittna den milstolpen, och inte de mammor som burit sina barn i nio månader, vridit ut och in på sina kroppar för dem, tagit hand om dem dag och natt i ett års tid… men som nu var tillbaka på sina ”riktiga” jobb igen, synliga av och med erkännande från omvärlden igen (på arbetsplatser där få kommer att veta vilka de är några år efter pensionen).
   Jag skriver om mammor för att det är vi som går igenom allt det fysiska och den största förvandlingsprocessen i början och för att det allra oftast är vi, bland annat tack vare amningen, som är föräldra”lediga” innan babyn sätts på förskola.

Förskolelärares status höjdes genom att man började framhäva lärandet i förskolan (att inte omsorg har status men att lärande har det säger mycket om vårt samhälle). Lärandemål på lärandemål för de små liven. Barn lär sig så mycket på förskolan, sa man. Det har jag också sagt. Och det är klart att barn lär sig där de är. Små barn lär sig hela tiden, särskilt när man låter dem va’.
   När man kom på att ettåringar faktiskt inte måste lära sig så himla mycket, att det viktigaste är relationerna, så kom det: På förskolan bygger man viktiga relationer (som barnen i de flesta fall sedan inte håller kontakt med).
   Barn kan (och bör) i första hand knyta an till en eller flera föräldrar, och den grundläggande anknytningen fortsätter långt efter ettårsdagen. Om man tänker på att utveckla social kompetens med andra barn så kan de även bygga relationer med eventuella syskon samt barn i grannskapet eller andra familjer som är ”hemma” med barn. Man kan bygga ett sammanhang för sina barn där de får leka med andra barn varje dag eller flera gånger i veckan (även om det i dagsläget är svårt i Sverige, dock inte här på Åland).
   Barn kan, med kärleksfulla, trygga och engagerade föräldrar (om de inte är totalt utbrända), som verkligen är nyfikna på sina barn och deras utveckling, lära sig. I sinom tid kan de succesivt mer och mer testa sina vingar även utan föräldrarna, för det är också bra. Ibland kan det krävas att det är någon som inte är barnets förälder som stöttar ett barn i något, som exempelvis att komma över ett läskigt hinder. Som i vårt fall blev vår förstfödda bekväm i vatten först tack vare en simtränare men i mitt sällskap, sedan ännu mer med en simtränare utan mig, när jag satt en bit bort. För andra barn kan det handla om annat än vatten, där det är lite för lätt att inte våga just med sina föräldrar. Men det betyder inte att barnet bör träffa andra vuxna mer än sina föräldrar.

Det var bra att lärares och förskollärares status höjdes (marginellt). Det var inte bra att det skedde på föräldrars bekostnad.

Ja, det finns barn som far illa hemma. Jag vet att daghem liksom grundskola kan vara ett barns trygga punkt i en kaotisk/försummande hemmiljö (precis som det kan vara tvärtom). Men det måste finnas andra sätt att fånga upp de barnen, och fånga upp hur deras föräldrar mår, och att stötta de familjerna... Det måste finnas andra sätt än att alla barn ska in på barnhem, förlåt, jag menar förskola & grundskola, så tidigt och mycket tid som möjligt, bara för att staten inte litar på föräldrar.
   För övrigt far oerhört många barn illa på instutionerna, utan att någonsin fångas upp, särskilt inte om de sköter sig genom hela skolsystemet.

Om tilltron till föräldrar blivit så låg… införskaffa då hellre obligatoriska kurser på gymnasiet (som alla ändå behöver gå i dag) i barnpsykologi/ pedagogiskt ledarskap/ föräldraskap eller kanske först och främst en kurs i hur omgivningen kan och bör ta hand om en nybliven mamma och finnas där för småbarnsfamiljer, eftersom föräldrarna är grunden till ett barns hela mående och utveckling, med eller utan daghem.

*Hemmaföräldraskap kan också kallas fulltidsföräldraskap. Begreppen är synonyma, men hemmaföräldraskap är mer etablerat. Tiden kan förläggas på andra platser såväl som i hemmet. Med "hemma" menas "med förälder". Fulltid beskriver eventuellt tydligare att föräldrarna har ansvaret för sina barn dagtid också. Sedan kan de, om de är två, dela upp det hur de vill.

**Daghem är vad daghem heter här på Åland, och är vad det hetat i Sverige förut också. I folkmun kallas det dagis. När man ville höja daghemmets status i Sverige fick lärandet ett större fokus och det bytte namn till förskola. Det skedde på 70-talet men började benämnas så mer på 00-talet. I vardagsspråk användes dock dagis oftare än förskola fram till 10-talet.
   Vi använder oss av begreppet daghem, men förskola när vi menar specifikt i Sverige.